Sakta strosandes fram uppför den lilla bergsknallen med hundarna glatt skuttandes runt fötterna. Mossan är lite hal under gummistövlarna men bara man tänker på det så går det bra. Förmiddagens sol silar ned mellan talltopparna och spindelnäten framträder tydligt. De är fulla av morgonens dagg. Den senaste veckans trista sängbundenhet försvinner ur axlar och huvud allteftersom stegen tar mig in i skogen.
Där är den lilla dammen som hundarna brukar dricka vatten ur, om det inte är för torrt och regnfattigt. Doris tjuter av lycka och plaskar glatt i. Knut och Olle simmar medan Skalman och Hugo skuttat och leker i vattnet. Jag står en lång stund och bara ler. Dante och de två småttisarna Echo och Happy förstår inte alls tjusningen med det iskalla vattnet och tittar på mig och undrar nog om vi inte ska gå lite till istället. De har druckit sig otörstiga och är otåliga att utforska om vår skog är sig lik längre fram. När vi går vidare korsar vi ytterligare en liten bergsknalle och där finns det en speciell typ av mossa som man sällan ser. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är någon blodblandad djurspillning, eller något som för en tid sedan dött. Jag tänker, som alltid när jag passerar här att jag måste googla och se vad mossan heter. Kanske minns jag det en dag när jag sitter vid datorn, Kanske nu snart, faktiskt.
Nu passerar vi den korta sträckan i skogen med höga tallar och blåbärsris där jag alltid är lite rädd för ormar, på sommaren. Visserligen är dagen idag solig och varm men det är onekligen höst och frosten var faktiskt här inatt. Så, idag är jag inte bekymrad för ormarna. Efter den skarpaste kurvan på vår stig börjar jag kika efter kantarellerna jag vet brukar finnas där, och visst syns det fina gula svampar i gräset bredvid stigen. Det gäller att skynda sig att få upp dem innan hundarna kommer för att se vad jag hittat för något spännande.
Medan hundarna nosar på något som verkar otroligt spännande då alla står blickstilla med nosen i backen vid samma fläck, smyger jag in i skogen på vänster sida om stigen. De är dock snabbt efter mig. Echo, Olle och Skalman först. Det här är mitt favoritställe i skogen med mjuk grön mossa och gammal blandskog. Här passar metaforen trollskog fint. Det är sällan människor här. Kantarellerna är alltid orörda gång efter annan när jag kommer. Ibland är de sönderregnade, slemmiga och maskätna, ibland är de helt söndertorkade. Nu är några vattniga och slemmiga men de flesta är riktigt fina! Min lilla korg fylls medan jag strosar runt i min trollskog och njuter av tystnaden. För det är riktigt tyst idag. Hösttyst. Jag fotar hundarna och sätter mig en stund på en sten och vilar. Så synd att jag inte tänkte på att brygga med mig en kopp kaffe och kanske ta med en liten kaka. Det hade varit underbart att sitta här i gläntan där solen värmer, och njuta av en liten fika. Skalman tycker att jag är tråkig nu och bryter tystnaden med ett uppfodrande skall. Han är en glad ung pojkspoling. Nu får han träna på att vänta, att ha tålamod, att vara passiv. Och det, gott folk är svårt för en ung aktiv pojke, ska ni veta. Han är duktig idag och visst har matte levergodis i fickan som belöning. Nu skulle ni se hur duktiga alla hundarna plötsligt blir. Uppmärksamheten på matte är total. Jag tränar dem på att vänta tills jag säger deras namn, en i taget med en liten stund mellan. Då alla fått var sin godisbit reser jag mig och börjar att gå hemåt och det blir samma lilla stig tillbaka för nu börjar jag bli trött. Så lycklig och nöjd med min svamp- och hundtur och tänker att det är synd att inte min familj är med.
Hundarna har pinnar och frön i pälsen efter turen men är faktiskt inte leriga då gräset är så vått att de verkar ha badat. Nu sover mina hundar, fulla av pinnar av frön, på de nytvättade hundfiltarna i köket. Pinnarna och fröna får vi ta imorgon.
