Milljas

Lever man med en kronisk sjukdom, som jag gör, blir det inte alltid som man tänkt och planerat. Av utställningen i Borås blev det intet trots att gubben hjälpt till att bada hundarna och packa. Jag hade endast anmält till en av dagarna då dubbelutställning inte är att tänka på för min del, men nu blev det alltså inget alls. Jag måste erkänna att när det blir så här gång efter gång, blir jag less och besviken. Särskilt då jag verkligen tycker att det är otroligt kul med utställningar och väldigt viktigt för mig då de fyller på energidepån trots att det tröttar för tillfället. Nåja, det är bara att svälja besvikelsen och komma över den. 

Det jag vill berätta är hur otroligt viktiga mina hundar är nu då sjukdomen ME sänker mig alltmer. Jag orkar inte med uppfödning på samma sätt som förut, längre, och inte heller klarar jag av att ha lika många hundar. Familjen vill heller inte att vi ska ha både tikar och hanar. Men, de (hanar) jag har nu får min fulla uppmärksamhet och det märks att de uppskattar att få så mycket mer av mig och min tid. Idag fick jag skjuts på fyrhjulingen ner till vår sjö och Skalman, Dante och Happy var med och Skalman han simmar och simmar och simmar. Happy fick igång Dante att leka som en valp och sen tiggde de våra nybakade mandelkubbar som svärmor kommit med. Gott med fika vid sjön! Och Skalman han simmade och simmade och simmade...... 

Här är Dante på den svaliga stentrappan efter skogsturen.

Skitig och blöt, men alldeles underbar ändå förstås 

Detta är en av Sagas valpar från hennes andra kull, med Linus. Vet inte vem av dem det är - kan det vara Ebba eller Mira tro? Väldigt söt oavsett 

och det är rätt skönt. Att allt är lugnt alltså och inget särskilt händer. Det är väl lite det som sommaren bör handla om: att göra "inget särskilt" och istället njuta, ladda batterierna och hinna med att må gott. Att sänka tempot och känna att man lever här och nu. Ibland behöver man åka bort för att kunna uppleva lugnet utan krav och måsten men på sommaren kan man med lite tur finna denna känsla utomhus. Många har någon sorts uteplats, balkong, veranda, berså eller bara en stol på gräsmattan, där man kan sätta sig i lugnet och bara njuta av livet. 

Jag har en sån plats och det är verandan i husets södervägg. I år har det mest blåst och regnat och för den delen inte ens varit varmt nog att sitta där, men de få stunder som varit möjliga har jag njutit desto mer av. Här får ni se några bilder från min oas.

Vi önskar Er alla en riktigt trevlig midsommar, med glädje och god mat 

Nejdå, lille pastorn, jag är inte det minsta anonym så du får allt hitta någon annan att ta ut din hämnd på ;) 

Men tack för att du läser min blogg!

Ja, jag är arg. Arg över hur vår underbara fina ras Cavalieren förstörs på många håll ute i världen. Rasstandarden finns där, och är till viss del tolkningsbar till hur domarna uppfattar och tolkar standarden. Det är en sak och helt ok. MEN, för att ta de värsta exemplen så kan vi ta huvudet som enligt rasstandarden ska vara flat mellan öronen. Under ett antal år nu har en rund och hög skalle blivit modernt och sådana hundar vinner trots att det är ett grovt fel. Icke tolkningsbart om man tänker rasstandard. De senaste veckorna dyker fler och fler valpbilder (från hela världen) på fb med toppiga konformade huvuden. Detta gör mig rent ut fö*****ad! Vad i h****e håller man på med? Sätt en glasstrut på huvudet och påstå att huvudet är platt och man kommer att tro att du blivit galen! 

Sen har vi benen. De har halverats höjdmässigt på många. Varför? 

Lite "off topic", men en vacker sommarlördag som börjar med att 17-åriga Lisa Holm hittats död, mördad, och som avslutas med ett underbart prinsbröllop. Känslosam och kluven. Min gubbe sa att han märkt att Lisas öde rört mig enormt. Ja, det gör det. Kanske för att Lisa var i samma ålder som mina elever. Kanske för att "min" Samhällsklass tog studenten igår. Jag hann att vara deras klassföreståndare i några få månader innan mitt huvud exploderade i en smäll och jag blev, och fortfarande är, sjukskriven. Jag ville stå framför denna klass och hålla tal, liksom jag gjorde för min förra klass. Unga människor med hela livet framför sig. Studenter, prinsparet och så borde det varit för Lisa Holm. Som sagt - känslorna är kluvna, och de svallar. 

Nu ska jag gå ut och sätta mig i traktorn med min gubbe, som ska så åkern, medan svt fortsätter att sända om det vackra prinsbröllopet. Livet går vidare. Sorger och glädjeämnen blandade. Snart är det midsommar och som det verkar kommer en av mina allra käraste vänner hit. Hoppas! 

På bilden ett av mina glädjeänen i livet, token Skalman på 1 år. På bilden är han jättefin men idag har han badat, och doppat huvudet, i Doris pöl där kossorna numera håller till och bajsar. Efter ett bad luktar han fortfarande väldigt mycket av koskit:

Oavsett om "uppfödarkollegor" ligger sömnlösa över mina hundar eller över min glädje över dem, så kommer jag att fortsätta att skriva om dem, och glädjas över dem. Denna bloggen är till för mina hundar och för mina valpköpare. Punkt.

I går släpade jag ut gubben och tvingade honom att hjälpa mig att fota Knut och Hugo medan de ännu såg nybadade ut. Med tanke på Knuts grävande och Hugos förkärlek för gôrpôlar, som vi säger här, så brukar den nybadade looken inte vara så värst länge . Men gubben skötte sig och fotona blev bra, tycker jag! För mig är Knut och Hugo såklart finast i världen  

Två bilder på Knut:

Och sen lilleman Hugo:

Hemkommen efter en fantastisk dag i Vänersborg på SKK:s nationella utställning. Med regnet strilandes ner utanför fönstret när jag drog ifrån gardinerna så var inte motivationen så värst hög att åka iväg, men gubben såg till att vi kom iväg. Och det var ju tur med tanke på hur det gick! 

Precis när vi kom fram var det uppehåll och regnet kom precis när vi satt upp det nya rosa tältet då de gamla brann upp. Det var ett riktigt bra tält som varmt kan rekommenderas. Ni hittar det här. Sen kom det skurar varje gång jag var i ringen så till slut skrattade ringsekreteraren och sa att regnet verkade dras till mig :) Men, vad gjorde det när först Hugo och sen Knut vann sina klasser med Ck! Detta innebar att gubben fick debutera i ringen när Bästa hanklassen kom och han fick ta Knut. Det gick hur bra som helst och Knut blev andra bästa hane med reserv Cert, före Hugo som blev tredje bästa hane. Lycka! Och tänk så nära att Knut blev champion . Nu förlorade mina två pojkar mot en importerad hane så jag är ändå så stolt, så stolt för mina är ju faktiskt av egen uppfödning! Sist ut av alla cavalierer att bedömas var Doris, såsom veterantik. Domaren Lisa Molin tyckte att Dorran var en enormt välbevarad 11-åring vilket är jättekul att höra. Dorran är som ett träsktroll hemma men blir en primadonna när hon går i utställningsringen. BIR-veteran med Ck och även hon placerade sig som bästa svenskfödda hund då hon blev bästa tik-trea efter två importer. Tre hundar med mig, alla tre blev klassvinnare med Ck:n. En solig dag trots regnet!

På hemväg:

Närbild på Hugo:

- Jag fattar inte vad man ska göra med den här gula grejen!

- Du måste klättra upp på den och sen kommer alltid en av småhussarna och så åker vi på vattnet!

- Ok, jag hoppar upp då. Men, det GÅR JU INTE!

- (suck, dessa cavalierer - de klarar ingenting)

- Jag ska visa er! Det är plättlätt att hoppa upp här! Ok, var är ni, småhussar? Nu ska vi ut på sjön och fånga kanadagässen som simmar där ute!

Idag, 1 juni, fick Olle ett nytt hjärtintyg u.a. Han är nu 5 år och 10 mån. Jag var till veterinärstationen i ett annat ärende men fick reda på att vet. Stig var där (godkänd hjärtspecialist) och då jag hade med mig Olle i bilen passade jag på att ta ett intyg. Det är lite speciellt att komma in med Olle på ett sånt ställe där det är fullt av folk och saker. Han blir så glad att han inte vet vem han ska ge sig på att pussa först, och inte heller vilka saker han ska utforska - allt är så kul och spännande. Det är som att gå in med en liten tornado i koppel och det är tur att han lyser av glädje och lycka så alla bara skrattar åt honom och pussar honom tillbaka. Olle är helt enkelt den gladste tokstollen som finns . Mamma Doris är en härlig, glad och framåt tant och jag minns väl hans pappa Adam. Han var ca 9 år när vi parade tror jag och en lika glad och lycklig tornado som nu sonen Olle, mötte oss. Härligt med gamla friska, pigga och glada hundar!