Att vara så sliten av för hög arbetsbelastning och svåra sömnstörningar under flera års tid att vardagen numera sällan fungerar "normalt" (vad nu det innebär?) är svårt. Ena förmiddagen kan jag tänka att nu, nu är jag på väg att bli frisk!, medan jag samma kväll inte ens orkar prata med mina barn då det krävs energi att tala. Om jag vet att jag ska göra något, t.ex. gå på kalas (alltså trevligt och kravlöst) vet jag också att jag inte kan göra något alls en till två dagar innan, liksom efteråt. Jag har väldigt svårt att acceptera detta. Om jag verkligen vill göra en sak eller inte spelar inte heller någon roll - allt kräver energi. Att ha massor av "måsten" (trevliga eller jobbiga) är oerhört svårt. Före jag blev sjuk levde jag efter: Det man riktigt gärna vill går att göra. Och om det inte går är det bara att vilja ännu mer och köra på tills det till slut fungerar. Att nu uppleva att ju mer jag försöker bestämma mig och vilja en sak, ju mer omöjligt blir det - det är skrämmande. Hjärnan och kroppen låser sig totalt. Jag vill fortfarande massor av saker och är fortfarande väldigt positiv till det mesta. Jag vägrar att ge upp, men min läkare säger att det jag måste arbeta med är att vara i nuet och acceptera läget. Svårt, svårt, svårt!
Så, kära valpköpare och hundvänner: ha tålamod med mig. Om jag inte svarar i telefon eller på mail beror det oftast på att jag inte orkar just då. Hur gärna jag än vill, så går det inte alltid just då. Ring eller maila igen, eller vänta så svarar jag så snart jag orkar!
Sagas bebisar mår bra! Att sitta på sängen bredvid Saga och de små är verkligen något jag mår bra av! Då finns jag bara i nuet 
, liksom när jag borstar hundarna, klipper klor m.m. Jag mår helt enkelt väldigt bra av att vara med mina hundar.
Det här är lilla Pärlan, som Filip kallar henne. Hennes lilla spot ser ut som en pärla!